Well, jag vet inte riktigt om jag vågar skriva som det ligger till eftersom att det här kan bli pinsamt för fler än mej.. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag antar att jag gör den här prylen för att vara ärlig eller nått sånt så jag har väl inte så mycket till val? Min första riktiga kärlek var Emil Holmström. Klart att jag har varit förälskad och så förut men jag tror aldrig att jag har känt äkta kärlek, jag visste fan inte ens vad kärlek va! Men nu, tror jag att jag vet. Jag har aldrig känt såhär för nån tidigare, det är fan sjukt i'm telling ya! Han får mej att må så grymt bra samtidigt som han kan få mej att känna mej dåligare än någonsin. När han flyttade så kändes det som om han tog med sej min hjärna eller nått. Jag kan inte tänka som en normal människa, jag kan inte koncentrera mej på nånting. Jag följer mitt hjärta hela tiden och det är så sjukt jobbigt, inte bra för den delen heller.. Men då vi är tsm, känslan är obeskrivlig. Det är som om jag faktiskt gör nån nytta här i världen, som om nån faktiskt bryr sej på riktigt! Jag är ledsen men det går bara inte att förklara, jag antar att ni får ta reda på det själva. Men nu vet ni iaf, hope you enjoyed.